måndag 30 april 2012

Ut ur boxen!

Nu har det äntligen torkat upp ute så nu kommer Ina få stå i en halv sjukhage ute med kompisar om dagarna istället för ensam i sin box. Gissa vem som var glad över att få komma ut lite och äta gräs i kanten :)???!!!!???

Tagit ut en halvdag idag (6-10) för att få fira sista april ordentligt. I Uppsala är Valborg en big deal och jag älskar det!! Grill ikväll, very najs!!

lördag 28 april 2012

Ullared :)

Igår åkte jag, Becca och Malin till ett vandrarhem utanför Ullared. 8 timmar tog resan (!) pga att vi blev nästan stillastående genom hela Stockholm.....

Idag har vi varit på Gekås sen imorse, sitter nu och äter god lunch :) jag är helt positivt förvånad över hur bra utbudet på hästgrejer det är här!! Vad sägs om catagos bästa dressyrskydd för 440 kr ;)!

Nu ska vi fortsätta gå runt i övriga affären, nu med en korg istället haha.

Lite bilder hittills :)

fredag 27 april 2012

Andra bandagebytet- högerbenet läkt!

Igår bytte jag Inas bandage för andra gången och nu hade det hänt grejer!

Högerbenet där hon rivit upp hela yttre kronranden hade läkt helt och hållet nu :) Inget sår längre, bara rosa fin hud med lite små varskorpor bredvid. Den revan + övriga småsår på högerbak var så fina nu att hon slipper ha bandage på det benet!
Kolla sån fin rosa hud det tittade fram :)

Vänsterbenet är där den stora skadan sitter, största såret och senskadan. Det är svårt att få en bra bild på hur djupt såret faktiskt är, det ser så platt ut på de bilder jag tagit... Men tänk er att någon har tagit en glasskopa och gröpt ur framsidan av kotan, så jäkla djupt är det.
För varje gång jag ser såret ser det ut som att det blir djupare för varje gång, men det är ju för att det håller på att växa och bildas nytt kött och hud ovanpå musklerna, senan och benet. Så igår såg det ut som en skål. Ganska mycket var, men mycket satt fast i sorbact-kompressen, så den hade suttit kvar bra -> bra betyg på min bandagering ;) Jag torkade bort det mesta av varen i och runt såret med lite ljummet vatten och bomull bara, sen lite mer LPH-kräm och på med ett nytt lager bandage. Snäll häst som stod stilla när jag petade in krämen (med desinfenserade engångshandskar så klart).

"Glasskope-såret", (det vita är LPH-kräm)

Bara 1 bandage nu!

I eftermiddag kommer Becca (och förhoppningsvis Malin) och hämtar mig på jobbet. Vi ska åka en liten weekend-tripp ner till Halland och bland annat spana in hästutbudet i Ullared ;) Vi får alltid kämpa för att lyckas träffas då alla har sina schemana och tider, så det ska bli askul med en hel helg att få komma bort och göra lite andra saker än vardagslunket! Sandra tar hand om Ina medan jag är borta.


Kanske bloggar om lite häst- och ridprylar jag hittar där. Någon som vill se bilder på utbudet?

måndag 23 april 2012

Hälsat på Nina

Ikväll åkte jag till lurbo och pratade med Nina. Måndagar är ju våra träningsdagar. Var skönt att få prata lite med Nina igen, kändes som evigheter sen vi tränade... Usch vad jag saknar våra träningar! Det blev en stark längtanskänsla när jag stod i mitten och kollade på när Malin och Aqvarell red... Läk senan, LÄÄÄK!

Ina börjar äntligen lugna sig i huvudet nu när jag kommer efter jobbet. Hon blir inte lika upprymd och är lugnare vid hantering. Så skönt att hon accepterar sin boxvila bättre :)

Hennes 5 min-promenader är nog dagens höjdpunkt för henne! Vi stannar lite längs vägen och "drar ut på" promenaden så hon får njuta ordentligt.

Tog lite bilder på henne och oss med iPhonen, hon hade sån fin uppsyn när hon var lugn utomhus.

Hur söt är inte detta sockergryn egentligen, jag bara undrar :)?????



söndag 22 april 2012

Första bandagebytet

Idag är det dag 4 efter att veterinärerna på Ultuna la om bandaget och då det ska bytas var 3- var 5e dag så var idag en bra dag!

Det tog typ 10 min att klippa mig igenom alla lager av bandage, bomull, väv och flex... Jag fick dock en glad överaskning när jag var igenom då såren hade kommit jättelångt i läkeprocessen! T.o.m det största och djupaste som är över senskadan var sjukt fint! Behövde inte tvätta m nacl utan tog bort lite varrester med ljummet vatten och bomull. Sen på med LPH-kräm (bakteriedödande), sorbactnät+kompresser över stora såren, bomullspad, vävbinda och till sist wetrap (flexi), puh, svårt att hålla allt själv och samtidigt få det att sitta kvar men det blev bra!

Hoppas det sitter lika fint imorgon med :) hon var också jättefin i benen, ingen svullnad alls.

lördag 21 april 2012

Första promenaden på en vecka...

Behöver jag säga mer än vad som står i rubriken? Man kan inte tro att hästen har en senskada så som hon trampade på.... Väldigt nöjd, men hon ville helst vara ute i flera timmar för hon blev rätt ledsen och upprörd när hon fick gå in igen. Vi gick därför ner till banan där hon blev lugnare. Sen kom Lillan tillbaka så Ina fick sällskap, DET var populärt!

Kommer ta ett tag innan hon vänjer sig vid så lite motion. Hon är ju i hög tävlingsform :(

fredag 20 april 2012

Berättelsen om Inas olycka...

Den 14 april skulle jag och Ina åka till Lurbo och tävla laghoppning. Dagen slutade dock på ett annat sätt än vad jag någonsin skulle kunnat tänka mig i min vildaste fantasi...

Klockan var 8.30. Cirka 50 m från parkeringen trampade Ina igenom ett stort hål i transportgolvet, fastnade med båda bakhovarna/kotorna och var i stor smärta och chock. Hon stod i stort sett på hjulaxeln. Jag har aldrig hört en häst låta som hon gjorde; en andning snabbt som om hon skulle få hjärtstopp med ett ynkligt gnäggläte i bakgrunden.... Jag hade tur som var på tävlingsplatsen och ca 10 personer hjälpte mig att försöka få ut Ina levande ur transporten, däribland Caroline, Siri, Erika, Frida och flera till personer. Jag har minnesluckor från själva "transportdramat" då jag hamnade i ett sorts chocktillstånd och kommer inte ihåg ordningen på precis allt, men jag ska försöka ge en så bra återblick som det går... Det var snabbt arbete blandat med panik. Första problemet var hur 17 vi skullle få upp Inas bakben ur hålet. Vi kunde inte bara öppna lastluckan, då skulle hon ramla baklänges med fastsatta bakben = bryta benen av sig!


Medan folk sprang runt utanför stod jag tillsammans med min Ina inne i transporten. Jag hade tagit bort båda bommarna i framdelen och puttat bort mellanväggen så hon hade fri lej att ta sig framåt. Efter några minuter av hemsk smärta i Inas ben var det som att hon bestämde sig för att göra något själv, hon tog saken i egna hovar helt enkelt och tog till världens hopp rätt upp och fram i luften så hela transporten studsade till. I hennes upphopp så stod jag i vägen, så jag hamnade klämd mellan henne och transportväggen. Dock var jag så adrenalinpumpad att jag inte kände någon smärta utan var istället helt överlättad över att Ina hade kommit loss ur hålet!! Direkt när hon var loss; tjoff så lade hon sig ner på golvet så fint . Hon var helt slut! När hon hade lagt sig kunde vi fortsätta jobba på en utrymningsplan. Vårt problem nu var att vi var tvungna att täcka för hålet i golvet, annars var risken stor att hon skulle trampa ner igen när hon reste sig eller skulle ta sig ut... Vi försökte med en bräda, men det var FÖR FARLIGT att klättra över en nyss panikslagen och chockad liggande häst... Efter detta kommer jag inte ihåg alla detaljer, men Ina låg tillslut så pass långt fram i transporten att hon lutade halsen och huvudet mot fronturlastningsluckan. Vi hade då bremsat henne för att hon skulle vara lugn/groggy och få typ smärtstillande känsla. Frida lyfte upp mig i mitt ben så jag hängde in över fronturlastarluckan. På så vis kunde jag trycka över mellanväggen så den INTE låg över Ina, varken över ryggen eller huvudet. Helt plötsligt så var både bakben, framben, rygg och huvud på rätt sida om mittbommen och mellanväggarna då hon låg i främre delen av transporten. Det var då jag kände att det fanns en chans att få ut henne levande... Vi öppnade snabbt upp fronturlastningsluckan, men den fastnade först i ett närstående släp så fick stänga igen och putta fram det andra släpet. Andra försöket: "1, 2, 3"! Fronten var öppen, men Ina låg kvar.... Hon var helt slut.... Då tog vi bort bremsen i hopp om att hon skulle vakna till vilket hon också gjorde efter någon minut. Det var som att hon fick nytt liv när "bedövningen" släppte, hon tog ett rejält skutt upp och i stapplade på fart ut ur transporten. Hon var ute ur fällan.....


Ina kunde stå på benen, men hade fula sår och jack där senan syntes på vänster bakkota som suttit fast. Direkt när hon var ute var det som att allt vad strategiskt och samlat hette i mig bara försvann. Allt bara totalbrast! Jag totalt utbrast i gråt och jag kommer ihåg att många fanns där som tröst medan några andra höll i Ina. Jag tror att Erika fick mig att sätta mig på transportrampen så jag kunde lugna ner mig... Vi stod sedan med Ina ute i snöstormen. Hon var förvånansvärt lugn och verkade mest "nöjd" över att ha kommit loss och bort från den hemska situationen. En veterinär som Siri kände tillkallades från SLU och vi gick ner med Ina till ridskolestallet. Hon haltade, men inget var brutet, det såg vi... Veterinären kunde lägga om galoppbandage över såren så vi kunde köra in till Ultuna. Kimpan kom direkt med Börjes transport och hela processen gick nog väldigt snabbt trots att det kändes som en evighet. Dock var jag bekymrad över "hur fan ska vi få in Ina i transporten"?? Men den frågeställningen svarade min fina häst på genom att snällt traska in i släpet med huvudet i min rygg. Jag vet inte om hon var klok eller chockad, men hon var oavsett fantastisk och modig!!


Inne på Ultuna var Ina hur snäll och lugn som helst, trots att chocktillståndet lagt sig. Hon stod och myste när jag kliade på halsen och kliade t.o.m. tillbaka. Hon lät sig stickas, klämmas, sys fast kanyl i halsen och röntgas utan att göra minsta motstånd, trots att hennes lugnande medel i kroppen släppte väldigt fort. Veterinärstudenterna avgudade denna snälla patient! Det kändes som att hon visste att vi ville hjälpa henne, när hon stod där bland alla apparater med huvudet i min famn helt lugn. Röntgen såg ok ut, med kirurgen ville ändå att Ina skulle sövas innan de sydde såret så de fick undersöka leden och senorna ordentligt. Så Ina blev kvar på Ultuna för operation...


Jag ringde min pappa som kom och hämtade mig på Ultuna och jag grät hela vägen till Lurbo dit vi åkte för att hämta bilen och transporten (jag hade iofs gråtit konstant med undantag på Ultuna där jag kunde fokusera mer). Det var en hemsk eftermiddag då jag inte visste hur senorna och lederna hade klarat sig. När jag kom hem var jag så slut att jag bara la mig ner i sängen gråtandes till söms. Jag hade höjt mobilvolymen för att med säkerhet vakna om de ringde från Ultuna. Vid 16-tiden ringde veterinären och allt hade gått bra under nedsövningen. Leden var helt intakt som tur var, superlättande! Däremot var hennes sträcksena skadad (ej av) men tydligen var detta "rätt" sena att skada då det är bäst läkeprognos på den av alla senor. Går rehabiliteringen som den ska ska Ina vara frisk om ett par månader. Det djupa såret på vänster bakkota över senan visade sig inte gå att sy igen pga för lite kött och skinn runtom, så det blev ett stort tätt bandage i år igen (som sårskadan hon hade för 1 år sedan). Förhoppningsvis skulle jag få ta hem Ina på måndag, men de visste inte helt säkert. Det blev några oroliga dagar och jag märkte att jag inte mådde bra rent psykiskt. Att jag hade fått en pajjad axel och ett stort blåmärke i ansiktet spelade ingen roll. Det var INGET mot vad min häst hade fått stå ut med! Jag var psykiskt instabil och kunde börja gråta helt oförberett när som helst. De ringde igen på måndag vid 11 när jag var på jobbet och berättade att Ina mådde bra men att de ville behålla henne till onsdag då de skulle lägga om bandaget en gång till. Ända tills att jag fick hämta hem Ina var mitt psyke helt ur balans och jag klarade inte ens av att jobba. Det var väldigt svårt att ta in hela situationen som hänt...
Förra årets sårskada på insidan av hasen.....

På Ultuna innan hemfärd
I onsdags fick jag äntligen hämta hem min fina tjej! Lyckan var STOR både hos henne och hos mig. Så fort hon såg mig förstod hon att nu skulle hon få åka hem :)! Efter betalning i receptionen som tömde mitt bankkonto tog jag på transportskydden på frambenen och satte på henne JW-bomullstäcket, nu var hon redo! Med rejäla kliv genom hela Ultuna-gången gick vi ut till transporten. Det var Börje som hjälpte mig att hämta hem Ina med hans bil och transport. Även denna gång gick Ina bara rätt in, traskandes tätt efter mig. Fantastiska häst!! Vi rullade hemåt och Ina stod som ett ljus i transporten. Väl hemma stapplade hon ur transporten och höjde fint på hals och blick när hon kommit ut. Ina var hemma :')!
Nöjt gick hon in i sin överspånade box där eftermiddagsmaten fanns inlagd. Jag kunde nu ta en lättandes suck. Nu kunde vi börja blicka framåt igen!



Inas rehabilitering är 6 veckors sträng boxvila. Dels för att hon ska stå stilla för senans skull och för att ingen smuts får komma i bandaget på grund av infektionsrisken i sårskadorna. Hon kommer få börja gå 5-minuterspromenader och hennes bandage ska bytas var 3-e till var 5:e dag. Jag ger henne även Metacam i 7 dagar som hon snällt sväljer utan att jag ens behöver hålla i henne. Jag var rädd över att hon skulle fara runt i boxen då hon HATAR att vara ensam i stallet, men hon har varit fantastisk! Helt lugn, lite gnäggig, men stilla :) Och jag är så lättad! Så mycket större chans till bra läkning nu. Om 4-6 veckor ska hon på återbesök för ultraljud av senan. Om det blir svallkött på såren måste de kanske skära bort lite med på samma gång. Men.... Hon kommer bli bra!
Efter första dagen i boxvila, rykt på stallplan med Sandra

Jag vill passa på att tacka ALLA som hjälpte mig att rädda och hjälpa Ina. Även alla som gjorde något lite hjälpte till mycket! Jag trodde verkligen inte att hon skulle klara sig utan brutna ben eller rygg ... Jag vill passa på att försöka sprida ut ett budskap till alla som läser detta: KOLLA DITT TRANSPORTGOLV! BESIKTNINGSMÄNNEN KOLLAR INTE GOLVET!! Låt inte Inas olycka ha skett förgäves. Om du kontrollerar ditt trägolv i transporten kanske du upptäcker att det behöver bytas och din häst slipper råka ut för samma olycka som Ina.....

Hålet i transporten

Det stora hålet i transporten...
 För mig är det fortfarande en stor chock och förmodligen är händelsen det värsta jag upplevt hittills i mitt liv. Det är tillfällen som detta man inser hur kort livet är och att allt kan hända och ändras på en sekund.... Jag hoppas att ingen någonsin ska behöva uppleva en liknande situation någon gång....!

onsdag 18 april 2012

Min babe är HEMMA!!


Idag är en lyckans dag, för på eftermiddagen fick jag efter 5 dagar äntligen hämta hem mitt hjärta, min andra hälft, min fina Ina <3

Hon blev jätteglad när vi kom och hon förstod på en gång att hon skulle få åka hem :) Med rejäla kliv tog hon sig igenom Ultunas stallgång med sikte mot utgången, så söt haha. Inga problem denna gång heller att lastas eller att åka, fantastiska häst! Om jag vore häst och varit med om en transportolycka skulle jag nog aldrig gå in i ett släp igen....

Jätteglad och SJUKT NÖJD häst sen när vi kom hem och nu står hon och sover fint i sin dubbelspånade box. Ina har boxvila i 6 veckor med sårskador och en senskada.

Imorgon ska jag skriva den utförliga historien om vad som egentligen hände i lördags... Men nu vill jag bara vara glad ett tag, glad att min häst är HEMMA, hon MÅR BRA och att hennes skador kommer att LÄKA!

Nedan är lite ren glädje. Älskar dig min finaste tjej!!



Morot <3

Vi är nu återförenade, Team Onina <3

På Ultuna innan hemfärd
Glada!!
Älskar dig.... På Ultuna
Hemma i sin EGNA box slår allt!
Nu åker vi hem.....

Väntar på att Ultuna ska ringa...

Sitter hemma i mina föräldrars hus och väntar otåligt på att de ska ringa från Ultuna och säga att jag får hämta hem Ina...

Jag har fått låna pengar av min snälla mamma så jag med säkerhet har tillräckligt mycket på kontot för att kunna betala för Inas 5-dagarsvistelse på hästkliniken. Förra året med Inas stora sårskada så stod hon även då 5 dagar där. Denna gång har hon ju dock blivit nedsövd och opererad så jag vet inte hur mycket slutsumman blir. Tack gud för direktreglering! Det innebär att jag betalar 150 kr extra och då betalar mitt försäkringsbolag sin del i kostnaden på en gång till Ultuna och jag behöver inte ligga ute med en gigantisk summa utan betalar endast det som blir min kostnad efter att försäkringsbolaget betalat sitt. Då behöver jag heller inte ha någon kontakt eller jobb med dem efteråt utan allt fixas på en gång.

Jag hoppas på att jag kan må psykiskt bättre och "gå vidare" lättare när jag får hem min häst. Jag saknar henne så! Ibland undrar jag varför vissa saker händer, vad är meningen liksom?

Älskar dig.....

måndag 16 april 2012

Lite skrubbsår

Jag tog mig till jobbet idag iaf. Bilen är på verkstad så jag valde att gå till jobbet vilket är 4 km, tog 39 min bara. Började gå kl 05.30 och det var skönt att det var "dött" ute, typ ingen som var vaken. Att rensa tankarna under en power walk är väldigt skönt! Jobbade på så gott jag kunde, orkade i 5h till kl 11. Mot slutet började jag hamna i för djupa tankar om Ina och olyckan att jag inte visste vart jag skulle göra av mig själv så jag gick hem. Vet inte om jag orkar eller klarar att jobba imorgon. Det är så svårt att förklara hur djupt olyckan har satt sig i huvudet... Så fort jag börjar tänka på det som hände så totalpsykar jag ihop.

De ringde från Ultuna idag och de vill ha kvar henne till onsdag då de behöver byta bandage en gång till. Och så länge de tycker hon ska stanna där så litar jag på dem även om jag vill få hem mitt hjärta.

Igår när jag vaknade upptäckte jag att jag inte gick helt fri från när jag fick Ina på mig i transporten när hon tog sig loss från transporten. Jag har en mindre fungerande axel och ser misshandlad ut i ansiktet... Försöker täcka det med min HV-keps så gott det går för att inte skrämma folk... Svårare att täcka det på gymmet men jag bryr mig inte om vad folk tror och tycker egentligen. Vill nån veta vad som hänt får de fråga.

Axeln

På söndagen

På måndagen
Nu ska jag försöka sova, hoppas på bättre sömn än förra natten.

Kram på er!

söndag 15 april 2012

I torsdags...

... började vi äntligen hitta en fin känsla igen. Då var vi ovetandes om vad som komma skulle på lördagen.

Caroline fotade lite, söta bilder. Försöker titta på massa bilder från glada dagar, kanske kan lura mitt huvud då...

Skeptisk häst.....

Läskigt.....



I min värld är du världens finaste....

Känner mig tom

Lyckades somna igår till slut. Men att vakna gråtandes idag visar att chocken från igår fortfarande inte lagt sig. Varje gång jag tänker på min fina, underbara och tappra tjej totalbrister det. Nu vill jag bara få hem henne så vi kan påbörja hennes rehabiliteringsperiod vilket inte fungerar utan massvis med pussar på mulen, kli på halsen och tonvis med morötter...

Jag kan inte säga nog hur tacksam jag är för all hjälp av ALLA inblandade igår när olyckan skedde! Jag vågar inte skriva ut namn för är rädd att glömma någon då mycket av igår är som ett stort hål i huvudet... Det är i alla fall tack vare er som Ina lever idag.

Jag ska skriva vad som hänt. Snart. Just nu orkar jag inte gråta mer. Min fina älskade lilla tjej.....


lördag 14 april 2012

Allt kan ändras på en sekund...

Imorse var allt bra. Men istället för att hopptävla har jag varit med om det värsta jag någonsin upplevt i mitt liv.... Stort tack till alla som hjälpte mig! Ina sys just nu sövd på ultuna och är det illa är senan skadad. Bara att hålla tummarna...

Vet inte om chocken lagt sig än.. Tror jag ska sova en stund så jag inte svimmar istället.


torsdag 12 april 2012

Hoppträning- lite känsla tillbaka!

Ikväll hopptränade vi igen och nu drog vi fram allt vad titthinder kan heta! Alla hinder hade läskiga saker under sig, allt från vattenmatta till tunnor och block. I början var hon låst i huvudet, men jag kom på en lösning. När hon stod och drygade sig och inte ville gå nära hindret ens, då tvingade jag henne att rygga ett antal meter, sen körde vi igång igen, hon fick 2 galoppsprång på sig och vips så var vi över... Lite udda teknik kanske, men det FUNGERADE! Hon släppte helt i huvudet och började hoppa igen :) Vi tog alla hinder ett och ett, sen körde vi på med lite svängbanor och hon lyssnade perfekt! Så himla skön känsla :)!

Kort film och bilder som sammanfattar träningen:







Sammanfattning av veckan

Usch vad jag tappade den positiva andan jag haft ett tag nu. Det var verkligen inte vår helg över påsken.... Tävlingen gick skit och sen på hoppträningen med laget dagen efter ägnade Ina halva tiden till att vara stoig och dum. Tjoho... All min blogglädje försvann lika fort. Hur kul är det att sitta och skriva om hur dåligt allt gick?

Sammanfattning:

Botkyrka 8 april, MsvC:1
Det började inte bra eftersom jag egentligen skulle fått startnummer 34:s plats, men istället satte de mig som nr 4. Och eftersom tävlingsplatsen ligger söder om Stockholm och första starttid var kl 8 förstår ni att det blev tidigt.... Kl. 6 körde vi från stallet och Ina har fått för sig något konstigt i alla högersvängar när man kör henne. Hon brukar stå still som en ängel, men nu så fort man tar ratten en millimeter åt höger känns det som att hon ska falla omkull inne i transporten. Fattar inte, jag fullkomligen KRYPER fram genom dessa svängar. Tog ungefär 1h och 20 min att köra iaf.
Framridning- Fyra bokstäver: K-A-O-S! Det var ett litet och mörkt 20x40-ridhus där cirka 6-7 ekipage red fram och ingen såg sig för eller visade någon hänsyn. Folk skrittade på spåret, de swishade förbi jättenärra i full galopp så utrustning och hästsvansar+rumpor får upp i Inas ansikte vilket hon tycker är jätteobehagligt. Så vi fick aldrig till det där lugna, taktmässiga och stabila som hon egentligen kan visa med lätthet numera. Känslan var alltså inte bra....
MsvC:1- Var egentligen ok avslappnad på själva banan. Hon var inte rädd för bokstäver, blommor eller domare. Däremot hade väggarna + marken ett antal större solkatter som tydligen skulle äta upp henne... De gjorde iaf att ungefär hälften av alla programdelar förstördes på det ena eller andra sättet. Det värsta var nog när jag direkt efter galoppökningen skulle trava ca 10 m på långsidan på spåret mot domaren innan nya fattningen kommer, då har Ina bara fokus på solkatten 20 m upp i luften, ca 50 m bort. Så bara pga den börjar hon köra in baken istället. Att gå i vänsteröppna gick inte heller eftersom där var solkatten på marken istället. Sedan för att fly lite, ja då bytte vi och sprätta iväg i förvända galoppen... Ja, som ni förstår var jag INTE nöjd med det här programmet då känslan var skit, poängen var skit, domaren gillade oss inte det minsta osv... Tror slutpoängen blev 55%, så det säger ju en del.
Jag tror detta "bakslag" kändes så pass eftersom jag har krav på mig själv att jag måste hinna kvala vår andra tävling så snart som möjligt och varje bakslag känns ordentligt.


Hoppträning
Knäppa häst :(
 I måndags hopptränade vi med alla som ska rida division III-laget på UPK. Till en början gick allt jättebra när vi jobbade med bommar, högre kryss och även vattenmatta som hon hoppade utan att tveka :) Det var när vi började hoppa banorna som stoet väcktes igen eftersom några smågrindar sattes in i hindren. Jag ville hoppa min förstarunda på 90 för att hon skulle få första rundan lite lägre och det tog tvärstopp på 1an som var ett asenkelt räcke med en liten grind i. Hon betedde sig precis som den gången när jag flög av- fruktansvärt drygt och frånvarande från mina hjälper. Spelade ingen roll om vad jag gjorde. Till slut fick jag över henne och körde på i ren järnvilja över alla andra hinder, förutom på sista som var en oxer med två block i som var JÄTTEFARLIGA! Herregud häst! Jag har hoppat blockhinder med dig sen vi började, 2009 och du har aldrig reagerat förr! Kan inte din knäppa stoiga bitch-period sluta någon gång? Vart har min INA tagit vägen?? Jag vill ha tillbaka henne nu.... Min fina tjej som brukade tycka all hoppning var jättekul, även lite tittiga hinder. Hon kunde titta lite, men hoppade alltid ändå om jag bad om det. För så fort hon börjar med sin trots, då faller allt....
Jag fick iaf över henne tillslut och vi hoppade flera vändor sen på 1m och det kändes något bättre, men det blev aldrig den perfekta känslan på titthindrena. Så jag är rädd för hur hon ska vara på lördag på hopptävlingen. Kommer hon va sig själv igen eller lika trotsig som nu? För det kommer garanterat finnas med grindar och dylikt på hoppbanan. Är hon lika dryg är det kört.

Vi har hoppträning ikväll, får se då hur det går...

Ja, det här blev nog mitt mest negativa inlägg någonsin men jag behövde verkligen få skriva ur mig hur jag känner inombords för det här är inte kul någonstans....